Förra veckan skedde det som inte fick ske. Terrorn nådde till sist Skandinavien. Denna gången Oslo, säger denna gången för det kommer ske igen, och inte av någon muslimsk idealist utan en av våra egna så att säga. En blond "medelsvensson" med förvisso sjukt radikala (idiotiska) idéer. Ett terrordåd jag själv påverkades mycket av. Inte för att det känns mer påtagligt för att det händer här i närheten, inte för att jag känner mer empati efter det att jag blivit förälder utan för de sociala medierna.
På bästa sändningstid följde jag dramat på Twitter. Inte efter det hade hänt, utan NÄR det hände. En jäkla skillnad mot för tidigare dåd och katastrofer då jag i efterhand läst mig till vad som skett. Här såg jag ungdomarnas rop på hjälp i realtid och jag tog mycket illa vid mig.
Efteråt har jag med stor inlevelse följt vad som skett i Norge och hur diskussionen gått och det enda jag orkar med att säga just nu är att Norge har skött detta galant. Med stor kärlek och omsorg för varandra har Stoltenberg enat landet och visat sig vara en stor stor ledare för sitt folk. All heder åt våra grannar i väst för hur ni uppträtt men jag beklagar också att detta skett över huvud taget.
Vad är det för värld ens dotter växer upp i?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar