Idag har varit dagen då det mesta gått fel. Rejält också...
Enligt sann kvällstidningsanda ska man börja med det mest läsvärda först men magasinjournalist som jag är så tar jag det i kronologisk ordning.
Dagen började med att åka till jobbet för att märka att inte mycket stod rätt till. Ett företag kom till konferens med en sisådär 20 pers. extra än vad de uppgett. En bagatell enligt kunden, ett jävla kånkande med bord och stolar enligt mig.
Nästa kund fick inte igång internet eller ens en skarp bild från projektorn. 120 övertalningsförsök och 2,5 miljoner bevisande åtgärder med extra datorer och projektorbyte insåg kärringen att det var hennes dator det var fel på.
Den tredje kunden dök bara upp utan att vara anmäld. Det var nämligen en bugg i vårt dataprogram som på ett skämtsamt sätt gömt bokningen för omvärlden. Kalabaliken vad vi skulle göra av de oväntade gästerna var hysterisk kul innan vi löste problemet...not!
Mitt i detta kommer också de vanliga, reguljära kunderna plus att telefonen ringer i ett. Nästa veckas kunder ringer för att stämma av, receptionisten vill ha avlösning för att äta frukost (jo det är sant!) och min mäklare får för sig att flytta fram lägenhetsvisningen två dagar.
Det merjobb i form av ändrade bokningar och dylikt som dagen hade med sig innebar ihärdiga kontakter med köket om att cirka 20 personer mer än de räknat med dyker upp, städet att vi ändrat om i lokalerna, bokningen skall läxas upp för felen osv var inte vare sig smidigt eller skoj. Och så har vi ju bussresan hem....
Kan upp riktigt säga att jag fick mig en rejäl tankeställare tack vare resan hem. Jag och två av mina kollegor plus den enes son stod upp i bussen och pratade. En tjatade om att vi skulle sitta ner medan jag och de andra tyckte det var okej att stå för då kunde man åtminstone befinna sig på samma ställe som de andra för att vara lite social. Men påtryckningarna fortsatte och till sist satte vi oss ner för att slippa lyssna. Eller rättare sagt, började sätta oss. Alla utom jag var nog nere på rumpan helt när det sedan small...
Det enda jag kommer ihåg är att jag halvflyger/kanar längs mittgången i bussen innan det tar stopp. De andra, kollegorna, flyger in i varandra i en enda hög och hela främre delen av bussen blir en mindre krigzon i tre-fyra sekunder som alla känns som det förtioåriga kriget.
Vad hände? Hur gick det? Lever jag? Vilket sätt att sluta en redan usel arbetsdag på!
Sakta men säkert inser jag att inget är trasigt på mig och att alla andra mår bra. En personbil hade kört in i oss från sidan (gick bra där med) och jag vågar inte tänka på vad som skett om jag fortfarande stått upp helt. Förmodligen hade det inte gått lika bra...
Istället körde nu bussen bara åt sidan och sa åt alla att fortsätta med spårvagn. Något alla gjorde som om bussen bara stannat vid en hållplats. Jag och mina kollegor stannade kvar och pratade om vad som egentligen skedde, såg till att allt och alla var okej, kramade om varandra och åkte hem. Och här är jag nu.
Gissa om jag ska sitta still i lägenheten resten av kvällen...
Till mina nära och kära. Jag älskar er alla! Och ta hand om mig.
Var nu andra gången på bara ett år det höll på att gå illa (ramlade ju nästan ut från ett fönster på våning 12 på Gothia, remember).
Tur att det finns lite positiva saker att se fram emot en dag som denna iallafall...
