Pånyttfödd!

När Sverige arrangerade VM i alldeles för tajta tröjor typ 1993 var jag på plats en hel vecka i Globen. Vi såg säkert 15 handbollsmatcher springandes på arenans innerplan och skakade hand med Hajas, Thorsson, Lindgren, Wislander och Olsson. Denna gången slutade det i moll efter det att Staffan Olsson skjutit över i fel läge mot Ryssland i semifinalen och hela Globen grät öppet. Hemma har jag fortfarande en gul tröja fullklottrad med autografer men minnet av VM är ändå inte bara det och Per Carléns lönfeta mage. Mestadels är det ganska bistert men det finns också en hel del nostalgi.

I början av 2000 var det dags igen. Jag, Globen och ett Handbollsmästerskap. EM-final mot Tyskland i Sveriges kanske sista gulderamatch någonsin. Lövgren och Vranjes omfamnar Stefan Kretschmar i mittcirkeln, domaren blåser av för ruff men samtidigt går tiden ut och Sverige vinner skiten tack vare den taktiskt osportsliga grejen. I förlängningen! Tårarna sprutar även nu, men av glädje. Aldrig har jag varit så glad, så hes, så spontan och så nykter på en och samma gång. En spännande handbollsmatch är det värsta och bästa man kan uppleva på samma gång.

Sedan dog handbollen i och med Sveriges uttåg ut världseliten. Tills idag.

Efter förlusten mot ett Argentina som drog ner på tempot och hade fördel av domarnas låga bedömningsnivå tog sig Sverige samman och massakrerade Polen i en tuff match. Hela Scandinavium stod upp och skrek och hade det inte varit för barnfamiljen framför mig med pappa Thomas Sivertsson i spetsen så hade detta varit tidernas match. Familjer som hela tiden ska ta kort på varandra istället för att se matchen går bort. Men skit i det nu.

Före matchen sprang vi symboliskt på Magnus Wislander, mannen jag följde som 12-åring, och sedan kunde det inte gå fel. Sverige är tillbaka i världseliten och cirkeln är sluten. Så jäkla skönt!