Jag blev som dom andra - 30-årskris?

När detta skrivs tar jag en liten paus från mitt liv. Jag hoppar ut ur bubblan och särskådar mig själv. Klockan är 00:03 natten mot söndag 26 juli.

Mitt favoritband Kent skrev en gång:
"Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra"

Jag tror även jag är framme vid den punkten. Jag räcker inte till. Inte så att jag gett upp men jag är lite mätt. Kanske en bakfylla från den förra sommaren, kanske det faktum att jag är 30, kanske för att jag hittat den mest fantastiska tjejen att dela mitt liv med, kanske alla tre funderingar. Lugnare har jag i alla fall blivit. Jag orkar liksom inte. Jag behöver en paus.



Nu har jag semester och tid till reflektion. Istället för att ränna på en festival jag tidigare kunde dött för att medverka på sitter jag nu hemma och bloggar. Jag orkar inte annat. På något sätt har jag definitivt uppnått den konformitet både jag och Kent slagits så hårt för att inte uppnå. Och jag gillar det lite samtidigt som jag tycker det är läskigt.

I hela mitt liv har jag velat erövra världen. Se allt, göra allt, uppleva allt. Jag har kommit en god bit på vägen men ändå inte. Ömsom har jag längtat hem, ömsom inte alls. Man växer fort ifrån en småstad (som man kanske aldrig riktigt gillat). Det enda som jag saknat att inte ha runt om mig hela tiden är mina vänner. Så också fortfarande. Ett tag har jag drömt om att samla hela ligan på ett och samma (varma) ställe och leva loppan bara vi. Hela Pitegänget/lumparna/pluggpolarna/arbetskamraterna och so on. Alla. Men nu i takt med att alla runt omkring mig växer upp (jag med?) och får en förändrad livsituation så har jag stannat upp lite. Ska livet vara så här? Jobba med ett heltidsjobb, driva eget på sidan om, jobba ideelt på ett tredje ställe, träna, umgås och inget annat? Är det ekorrhjulet? Jag lägger in handbromsen och det nu!

Hela 2009 har jag varit avvaktande, förutom min 30-årsfest. Inte gjort överdrivet mycket på helgerna, inte tagit för mycket initiativ. Deltagit men ändå inte. "Det blir bättre längre fram i vår", "Det blir bättre till sommaren". Jo tjena...jag har ju en paus, jag orkar inte. Jag är nöjd just nu. Med allt. Så är det bara.

Ser vi till min Pite-vistelse med vänner jag ser 1-3 gånger per år och vissa ännu mer sällan så går det åt skogen även där. Jag orkar inte. Orkar inte ränna runt och göra allt allt allt. Jag har gjort det förut. Nu vill jag bara vara. Jag har facebook och vet vad alla gör ändå. Vi behöver inte prata på en fest. Jag menar, jag vill, känner att jag borde, men jag orkar inte...tyvärr. "Jag trivs bättre här där jag kan ta det lugnt och skönt..."

Så förlåt Packe, Peder, Andreas, Micke, Frepp, Henkas, Lars, Daniel och alla ni andra out there. Jag har tillfälligt gett upp. Jag anpassar mig till ett nytt skeende i livet. Ett liv som aldrig upphör att förvåna mig. Förut ville jag erövra världen, nu vill jag vara i fred. Men jag kommer tillbaka...

Klockan är 00:24. Den här pausen är slut. När den stora pausen upphör återstår att se. Imorgon åker jag Söderut, något jag hatade att göra förut. Jag tyckte det var jobbigt säga adjö på obestämd tid till vänner och bekanta. Nu känns det kind of befriande.
Vi säger så just nu..

"Ammunitionen tog slut till sist
Nu kan ni kalla mig för Sundance Kid
Den fria viljan var en tonårsdröm
Men vi är bara insikt, bara djur
Och allt är lögn"

Love U All! - Hasta pronto!