Ny frisyr

För er som inte sett. Plockade bort allt hår för första gången i mitt liv för en vecka sedan...
Så det kan bli!

Alla vägar bär till Öjebyn

Fest i Göteborg den 27 september runt Kl.22:
- Du är inte från Göteborg va? (kvinna från Göteborg)
- Nej, Jag är från Norrland (Man från Norrland)
- Jaha, var i Norrland?
- Piteå.
- Är det sant? Jag har släkt där. Eller inte i Piteå. Utanför. Ett ställe som heter Öjebyn. Känner du till det? Ett litet ställe med Paltzeria.
- Haha, fan va sjukt. Born and raised i Öjebyn!
- Då kanske vi är släkt? Min farmor bor granne med en kvinna som är döv...

Och ungefär där slutar konversationen. Uppjagad över att någon känner till Öjebyn och irriterad över att hon tror mannen känner hela samhället (två milj. invånare) så tog han fram sin fick-kniv och skar halsen av henne inför hela festen. Blodet sprutade när mannen höll upp hennes huvud och svängde runt med det som om det vore en apelsin. Alla bara tittade på mannen och gapade innan de började spontanapplådera. Sedan slicade vi alla upp liket i små, små, små säckar av plast innan vi gick ut på krogen. Sen kom polisen och berömde mannen för det fina snittet och skålade på det. Och sen....neeee. Så var det ju inte. Nu fördes jag med av rösterna i mitt huvud igen....f´låt.

Istället gick vi på krogen och hade skoj hela gänget :)

*******
Till sist! Kolla på killen som säljer in sig själv på bästa sätt!
HÄÄÄÄÄÄR!

Medaljens baksida

Jag jobbar på en kvinnodominerad arbetsplats. Åtminstone det ena jobbet jag har.
Det finns många fördelar med det. Exempelvis blir jag som man tagen mer på allvar, jag ses som auktoritär och som någon form av ledare bland damerna.

På minuskontot blir det ett jädra kackel, gnällande och tjaj om allt som skulle kunna tänkas ta tre sekunder att göra (sorry tjejer). Men å andra sidan är tjejerna glada och söta att se på trots att de är upptagna. Och sen har vi ju detta...vad gör en man på en kvinnodominerad arbetsplats? Jo han är ju bög förstås! Så tänker tjejerna!! I´m telling you.

Lunchmatsalen kl.11:42
- Robert, du äter som en kvinna.
- Va!?, haha. Visst.
- Jo det är sant. Du slevar inte i dig som en man. Du äter saaaaakta.
- Haha, men va fan...
- Du tittar upp, pratar med folk, äter långsamt.

Och så fortsätter det. Mobboffer är vad jag är! Bigtime!!
När jag sedan inte kunde öppna diskmaskinen själv för att jag hade händerna fulla av min tallrik, ett glas och en kaffekopp kom muttrande..
- Man var det ja...

Och detta är bara att skrubba på ytan på det som egentligen är ett isberg. Stryk ska de ha!
En dag kommer min revansch. Var så säkra!!
Hjälp mig folket!

Gott så!

Ps. Vissa delar av detta inlägg är ironiska.
Jo, det är sant!

Höstlugn

Hösten är här och jag har inte mycket att rapportera. Allt är lugnt och stilla.
Jag går till jobbet, tränar efteråt och åker hem. Inte mer spänning än så.
Som en motreaktion på sommarens vilda leverne försöker jag nu också hålla mig nykter så mycket jag kan. Uppskattar att vakna pigg en lördag eller söndagmorgon.

Därför har jag heller inget smaskigt att förtälja just nu. Jag har helt enkelt tagit en liten paus, krypit in i mitt skal, slagit på dvd´n och bara drömt mig bort.

Gott så!

Komplement

Måste kasta in ett komplement till min arga text om vart världen är på väg nedan. Det är min kollega från svenskafans, Marcus Birro, som uttrycker sig apropå media. Tidningars (Aftonbladets) sätt att tala till oss som om vi vore barn. Alla ska förstå, alla ska kunna sätta sig in. Allt förstås för att kunna sälja fler lösnummer, inte för att hjälpa. Tråkigt nog sållar det också bort hardcorefansen som känner sig förlöjligade och kvävs av överkonsumtionen.

Såhär säger Birro:
"Jag kan tänka själv. Jag behöver inte hålla med alla om allting hela tiden. I Sverige är vi så jävla rädda att bli osams att ingen tycker något till slut. Det slutar med att vi sitter mitt i mot med varandra med darrande, livrädda leenden och ingen av oss säger ett enda ord som vi inte kört genom torktummlaren. Allting blir meningslöst, tomma, platta ord. Allting blir perfekt yta. Ingenting betyder något."

I Sverige är det fult med kunskap. Så är det bara. Vi är ett fördummat folk på randen mot vår egen utrotning. Amen!

Generation Kill

Sergeant Brad 'Iceman' Colbert må vara hur cool som helst när han glider omkring i Irak med sin bataljon. Han är dessutom svensk.

Första gången jag träffade Alexander Skarsgård var hemma i Piteå när de skulle spela in Vingar av glas i samma videobutik jag då jobbade i. 'Alex' var ganska dryg och kaxig Stockholmare och jag visste inte riktigt vad jag skulle tycka om honom.
Veckorna gick och jag började se/stöta på unge Herr Skarsgård i Delfinen när Luleå Hockey spelade. Ryktet gick att Alexander älskade laget och att han var bundis med flera spelare som brukade ta med honom på skoterturer och liknande.

När jag sedemera flyttade till Stockhom gick jag ofta på hockey. En dag var Luleå på besök på Hovet och vem går fram och gör high five med hela laget före matchen om inte Alexander Skarsgård. Tyst skrattade jag för mig själv...

Sen dess har det varit tyst från 08:an förutom roliga roller i Hundtricket och Zoolander. Ända tills nu. Ända tills den lysande miniserien Generation Kill.
Här träffar jag än en gång Alexander. Denna gången i ren fiktion när jag följer med honom och hans kompani genom uppladdningslägret i Saudiarabien och fram mot Bagdad. Alexander har en mycket framträdande roll som han sköter med bravur och tillsammans kickar vi ass med irakierna.

Generation Kill är en miniserie på sju avsnitt á 75 min och som behandlar USA´s invasion av Irak sedd ur en medföljande reporters synvinkel. Historien är helt sann och serien kan rekommenderas å det varmaste.

***********

Det var månadens reklaminlägg det. HBO kan gärna sätta in ett sjusiffrigt belopp på mitt konto eller bortse från hur jag redan kan ha sett alla sju avsnitt...

Ett egofixerat samhälle kan inte förvänta sig annat än undergång

Orden tillhör en vän till mig som jag ibland diskuterar hejvilt med. Många gånger politik och samhälle (Trodde ni inte om mig va?). Och jag kan inte annat än hålla med. Och nu jävlar ska jag dessutom ryta till lite mer.

I en vardag då alla har för mycket att göra och för lite tid att göra det på skapas en stress och hets som gör att de allra flesta vuxna hinner sköta sitt eget och inget annat.
Detta i takt med den ökande materialismen gör att folk lägger sina pengar på rätt kläder, rätt elektronik och rätt resor/aktiviteter/evenemang. Kvar blir de som inte hänger med. Kvar blir en avundsjuka som skapar irritation och ibland våld.

Inte heller barn och ungdomar har det lätt. Skolan och vänner får många gånger sköta uppfostran. Föräldrar har enbart några timmar om dagen att träffa och umgås med sina barn och då på barnens villkor. Inte lätt att hinna med att lära ungarna mänskliga värderingar då.

Drar vi det ett steg längre kan jag bli så spyfärdig på hur ytligt samhälle vi har. Istället för att lära sig språk och kunskap skapar media en bild att man folket ska ha koll på vem som vinner Big Brother, vad Madonna hade på sig på sin senaste konsert, vad Justin Timberlake åt till frukost eller vilka partydroger man ska ta. På en fest är man mer populär om man kan citera de senaste avsnittet av UglyBetty än om man vet vad som sker i Irak, var i världen Säffle ligger eller vad och varför första världskriget bröt ut.

Detta tycker jag skapar ett arrogant, okunnigt och oförstående samhälle byggt på individens utveckling. Inte kollektivets eller demokratins. Stockholm är redan den staden i världen med flest singelmänniskor (där flest folk bor i ettor) och frågan är om inte det är ett första tecken på om människor klarar av att bo med en annan människa i framtiden.

På sikt är vi tillbaka i Stenåldern snart där var man tar vad var man vill ha. "Bara jag får mat så skiter jag i de andra" liksom, alternativt "Bara jag får bli populär och får uppmärksamhet så skiter jag i alla andra". Det gäller ju att hänga med och sticka ut ur mängden.

Tro inte att jag tror mig vara bättre än detta samhälle nu. Tvärtom är även jag en del av det men likafullt är tanken skrämmande och fan vet vart vi är på väg.

Robert må låta bitter när detta skrivs men Robert vill bara belysa ett problem och lufta sina tankar lite. Jag är fortfarande glad och älskar er alla ändå så misströsta ej. Övergå bara inte till de obildades sida är ni snälla.

Nog så.

Vardagshändelse II

Händer följande alla er också eller är det bara jag som har "otur"?

Scenario: Sitter i personalrum på jobbet. Två bord finns i lokalen. Det är fullt runt det ena bordet varvid jag sätter mig själv vid det andra. Jag vet att andra kollegor är på väg så kommer få sällskap sen tänkte jag.
Och visst. Kollegorna kom. Men i samband med att de som satt vid det första bordet ställde sig upp och gick. Och vad händer? Jo kollegorna sätter sig vid det första bordet. De vänder sig om och säger:
- Men Robert. Varför sitter du där alldeles själv? Vågar du inte sitta bredvid oss. Kom nu.

Suck. Förnedrande. Jag satt ju där först för bövelen. Kom ni och sätt er med mig!
Istället får jag bära hundhuvudet, mummla något skojigt och byta plats.
Är folk inte mer uppmärksamma? Sådant här händer mig för jämnan. Inte sån big deal men ändå märkligt..

*******
En annan skum sak är att jag på bussen till jobbet i morse skymtar en skylt på ett industriområde. Ett företag jag aldrig hört talas om. Undrar vad de sysslar med tänker jag och släpper sedan tanken lika fort.

Dagen fortgår och efter ett tag ser jag att jag har ett missat samtal från ett nummer jag inte har lagrat. Jag kollar på Hitta.se och vad ser jag??! Jo, samma företag har ringt mig!!
Hur sjukt är inte det??! Först har jag inte hört talas om den och sen ringer de mig samma dag! Galet....Undrar vad de ville?

*******
Såg Jakob Hellman på Liseberg ikväll. Den gamle kultmusikern från Voullerim med jorden största scenskräck. Hur kul var inte det?
Iklädd gula kängör, mörka kostym(?)byxor och nån form av lusekofta/sweatshirt äntrade Hellman scenen där han körde lite godingar. Speciellt "Vara vänner", diggandes på ett ben var grym retro.
Vet ni vad Jakob Hellman gör annars på dagarna? Jo, han är bilmekaniker i Malmö. Sikken kille...