Poop

Bajs har aldrig varit ett av mina favoritämnen och jag har aldrig planerat att det skulle bli så heller. Till och med nu när jag fått en liten knodd så försöker jag hålla mig borta. Men det är fan inte lätt alltså.

Det blir en del barnprat, inte minst när man träffar nya människor.
NN: Hur går det för er?
Robert: Jo, det går bra. Hon äter och sover mest hela tiden.

Och sen kommer kommentaren som alla bara älskar att lägga till.
- Och bajsar!?

Hur mycket jag än avskyr att prata bajs och försöker till varje pris att undvika det så kan man ge sig tusan på att någon annan älskar att göra det. För hur ska man annars förklara alla "Bajsar hon mycket?", "Och så bajsar hon en massa förstås", "Är hon bajsnödig?", "Titta vilken grimas, nu bajsar hon!". ??

Lägg av, lägg ner. Hur kan det vara intressant? Inte frågar jag er om era toalettvanor!?

Priset tog grannfrun idag när hon på gårdsstädningen utbrister:
- Oj, nu blev hon ledsen. Hon är nog bajsnödig. Har säkert en massa gaser och bajs som måste ut ur magen. Stackars liten. Ett tips är att lägga henne på rygg och föra upp benen mot magen. Då lossnar bajset och kommer ut.

Och sen tittade hon på mig. Vad ska man säga liksom? Vad svarar man egentligen?
Illgrön i ansiktet slängde jag ut mig det vanliga, "hon är nog bara trött eller hungrig. Det var ett tag sedan hon åt/sov." Gissa svaret.

- Jag tror hon har ont i magen. Hon behöver nog få ut lite bajs så blir det bra...