När jag var elva år gammal spelades VM i fotboll i Italien och jag satt klistrad framför dåvarande Västtysklands framfart i turneringen (gick ju inte att glädjas över Sverige direkt). Med spelare som Brehme, Klinsmann, Matthäus, Völler och Littbarski vann laget väldigt övertygande turneringen. Efteråt skickade jag och min pappa brev, ja man gjorde faktiskt så, till det tyska fotbollsförbundet med hjälp av en adress som stod i mitt Panini samlaralbum. Allt i syfte att berätta för världen hur mycket jag älskade det tyska laget anno 1990.
Veckorna gick och plötsligt damp det ned. Svaret. Svaret jag aldrig trodde jag skulle få. Ett kuvert med mitt namn signerat Deutschland innehållandes en lagbild med förtryckta autografer och klistermärken. Hur stort som helst för en elvaåring!
Idag, 20 år senare, står jag med ett likadant klistermärke i handen. Modell 2010 då förstås. Men samma symbol. Och cirkeln är sluten på ett nästan otäckt sätt. Under dagarna fyra har det tyska landslaget varit under mitt kommando på mitt jobb och jag har haft förmånen att jobba nära några av världens bästa spelare som Bastian Schweinstegier, Sami Khedira och Jerome Boateng samt gamla legendarer som Andreas Köpke och Oliver Bierhoff.
Jag har fått utrusta alla deras lokaler, hjälpt dem komma till rätta, instruerat dem i Playstation (japp, de spelade med sina egna karaktärer) och bara varit allmänt till lags. Tacken för det - idolbilder och klistermärken. Ja och kanske en tröja då, lite ränta ska man ju ha på 20 år. Men ändå.
Ibland är livet bra ironiskt....
