Javisst!
torsdag 30 juli 2009
måndag 27 juli 2009
söndag 26 juli 2009
Jag blev som dom andra - 30-årskris?
När detta skrivs tar jag en liten paus från mitt liv. Jag hoppar ut ur bubblan och särskådar mig själv. Klockan är 00:03 natten mot söndag 26 juli.
Mitt favoritband Kent skrev en gång:
"Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra"
Jag tror även jag är framme vid den punkten. Jag räcker inte till. Inte så att jag gett upp men jag är lite mätt. Kanske en bakfylla från den förra sommaren, kanske det faktum att jag är 30, kanske för att jag hittat den mest fantastiska tjejen att dela mitt liv med, kanske alla tre funderingar. Lugnare har jag i alla fall blivit. Jag orkar liksom inte. Jag behöver en paus.
Nu har jag semester och tid till reflektion. Istället för att ränna på en festival jag tidigare kunde dött för att medverka på sitter jag nu hemma och bloggar. Jag orkar inte annat. På något sätt har jag definitivt uppnått den konformitet både jag och Kent slagits så hårt för att inte uppnå. Och jag gillar det lite samtidigt som jag tycker det är läskigt.
I hela mitt liv har jag velat erövra världen. Se allt, göra allt, uppleva allt. Jag har kommit en god bit på vägen men ändå inte. Ömsom har jag längtat hem, ömsom inte alls. Man växer fort ifrån en småstad (som man kanske aldrig riktigt gillat). Det enda som jag saknat att inte
ha runt om mig hela tiden är mina vänner. Så också fortfarande. Ett tag har jag drömt om att samla hela ligan på ett och samma (varma) ställe och leva loppan bara vi. Hela Pitegänget/lumparna/pluggpolarna/arbetskamraterna och so on. Alla. Men nu i takt med att alla runt omkring mig växer upp (jag med?) och får en förändrad livsituation så har jag stannat upp lite. Ska livet vara så här? Jobba med ett heltidsjobb, driva eget på sidan om, jobba ideelt på ett tredje ställe, träna, umgås och inget annat? Är det ekorrhjulet? Jag lägger in handbromsen och det nu!
Hela 2009 har jag varit avvaktande, förutom min 30-årsfest. Inte gjort överdrivet mycket på helgerna, inte tagit för mycket initiativ. Deltagit men ändå inte. "Det blir bättre längre fram i vår", "Det blir bättre till sommaren". Jo tjena...jag har ju en paus, jag orkar inte. Jag är nöjd just nu. Med allt. Så är det bara.
Ser vi till min Pite-vistelse med vänner jag ser 1-3 gånger per år och vissa ännu mer sällan så går det åt skogen även där. Jag orkar inte. Orkar inte ränna runt och göra allt allt allt. Jag har gjort det förut. Nu vill jag bara vara.
Jag har facebook och vet vad alla gör ändå. Vi behöver inte prata på en fest. Jag menar, jag vill, känner att jag borde, men jag orkar inte...tyvärr. "Jag trivs bättre här där jag kan ta det lugnt och skönt..."
Så förlåt Packe, Peder, Andreas, Micke, Frepp, Henkas, Lars, Daniel och alla ni andra out there. Jag har tillfälligt gett upp. Jag anpassar mig till ett nytt skeende i livet. Ett liv som aldrig upphör att förvåna mig. Förut ville jag erövra världen, nu vill jag vara i fred. Men jag kommer tillbaka...
Klockan är 00:24. Den här pausen är slut. När den stora pausen upphör återstår att se. Imorgon åker jag Söderut, något jag hatade att göra förut. Jag tyckte det var jobbigt säga adjö på obestämd tid till vänner och bekanta. Nu känns det kind of befriande.
Vi säger så just nu..
"Ammunitionen tog slut till sist
Nu kan ni kalla mig för Sundance Kid
Den fria viljan var en tonårsdröm
Men vi är bara insikt, bara djur
Och allt är lögn"
Love U All! - Hasta pronto!
Mitt favoritband Kent skrev en gång:
"Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra"
Jag tror även jag är framme vid den punkten. Jag räcker inte till. Inte så att jag gett upp men jag är lite mätt. Kanske en bakfylla från den förra sommaren, kanske det faktum att jag är 30, kanske för att jag hittat den mest fantastiska tjejen att dela mitt liv med, kanske alla tre funderingar. Lugnare har jag i alla fall blivit. Jag orkar liksom inte. Jag behöver en paus.
Nu har jag semester och tid till reflektion. Istället för att ränna på en festival jag tidigare kunde dött för att medverka på sitter jag nu hemma och bloggar. Jag orkar inte annat. På något sätt har jag definitivt uppnått den konformitet både jag och Kent slagits så hårt för att inte uppnå. Och jag gillar det lite samtidigt som jag tycker det är läskigt.
I hela mitt liv har jag velat erövra världen. Se allt, göra allt, uppleva allt. Jag har kommit en god bit på vägen men ändå inte. Ömsom har jag längtat hem, ömsom inte alls. Man växer fort ifrån en småstad (som man kanske aldrig riktigt gillat). Det enda som jag saknat att inte
ha runt om mig hela tiden är mina vänner. Så också fortfarande. Ett tag har jag drömt om att samla hela ligan på ett och samma (varma) ställe och leva loppan bara vi. Hela Pitegänget/lumparna/pluggpolarna/arbetskamraterna och so on. Alla. Men nu i takt med att alla runt omkring mig växer upp (jag med?) och får en förändrad livsituation så har jag stannat upp lite. Ska livet vara så här? Jobba med ett heltidsjobb, driva eget på sidan om, jobba ideelt på ett tredje ställe, träna, umgås och inget annat? Är det ekorrhjulet? Jag lägger in handbromsen och det nu!Hela 2009 har jag varit avvaktande, förutom min 30-årsfest. Inte gjort överdrivet mycket på helgerna, inte tagit för mycket initiativ. Deltagit men ändå inte. "Det blir bättre längre fram i vår", "Det blir bättre till sommaren". Jo tjena...jag har ju en paus, jag orkar inte. Jag är nöjd just nu. Med allt. Så är det bara.
Ser vi till min Pite-vistelse med vänner jag ser 1-3 gånger per år och vissa ännu mer sällan så går det åt skogen även där. Jag orkar inte. Orkar inte ränna runt och göra allt allt allt. Jag har gjort det förut. Nu vill jag bara vara.
Jag har facebook och vet vad alla gör ändå. Vi behöver inte prata på en fest. Jag menar, jag vill, känner att jag borde, men jag orkar inte...tyvärr. "Jag trivs bättre här där jag kan ta det lugnt och skönt..."Så förlåt Packe, Peder, Andreas, Micke, Frepp, Henkas, Lars, Daniel och alla ni andra out there. Jag har tillfälligt gett upp. Jag anpassar mig till ett nytt skeende i livet. Ett liv som aldrig upphör att förvåna mig. Förut ville jag erövra världen, nu vill jag vara i fred. Men jag kommer tillbaka...
Klockan är 00:24. Den här pausen är slut. När den stora pausen upphör återstår att se. Imorgon åker jag Söderut, något jag hatade att göra förut. Jag tyckte det var jobbigt säga adjö på obestämd tid till vänner och bekanta. Nu känns det kind of befriande.
Vi säger så just nu..
"Ammunitionen tog slut till sist
Nu kan ni kalla mig för Sundance Kid
Den fria viljan var en tonårsdröm
Men vi är bara insikt, bara djur
Och allt är lögn"
Love U All! - Hasta pronto!
torsdag 23 juli 2009
lördag 18 juli 2009
fredag 17 juli 2009
torsdag 16 juli 2009
Utlandet
En fantastisk kväll på Sankt Jörgen går mot sitt slut. Fan vilket fint hotell man jobbar på. Aldrig hört någon som sagt annat heller. Ikväll var utlandskänslan hög. Fler borde uppleva detta.
torsdag 9 juli 2009
Close encounter
Det här är historien om en kompis till mig.
Glad och lycklig satt han i en göteborgspark drickandes en folköl i solen med sina vänner.
Samtalet gled in på Västtrafik och åka kollektivt varpå min vän säger:
- Jag tjuvåker. Orkar inte köpa nytt månadskort en vecka innan semester och alla andra alternativ är dyrare än månadskortet. Sjukt!
- Hur vågar du, replikerade en annan vän. Kostar ju fan 1200 om man åker dit. Farligt att chansa.
- Äsch jag har koll, sa min vän. Sitter med tummen på mobilen för att kunna skicka en sms-biljett i fall det blir kontroll. Då hinner jag få ett kvitto innan de hinner fram till mig.
- Men du måste ha fått kvittot före du kliver på. De kollar klockslaget. Och inte alltid kvittot kommer direkt...
- Äh, det orkar dem aldrig. Det är idiotsäkert.
Timman går och min vän sätter sig på vagnen varpå det, naturligvis, blir kontroll. En civil sådan.
Mitt emellan två hållplatser stormar fem civilklädda människor upp från sina platser och kräver färdkvitto. Som en dåre trycker min kompis febrilt på skickaknappen på mobilen (kod och telenummer redan förinslaget). Hinner kontrollanterna se att detta skickas nu och inte före resan? Kommer de se klockslaget? Ser de att pulsen stigit i skyarna? 1200 spänn!! Faaaan!
Efter att ha missat skickaknappen två gånger och närapå raderat meddelandet går det till sist iväg. Sekunderna innan kvittot anländer känns som år och precis när kontrollanten kommer fram kommer det.
- Här, titta. Jag har betalt via mobil!
Kontrollanten tittar misstänkt på min vän och sedan på mobilen. Han rynkar pannan tar mobilen i sin hand och rådfrågar sin kollega.
- Okej, tack tack, säger han och går vidare.
Kvar i vagnen sitter en nervös, stirrig, skakig men lycklig kille över uteblivna böter....
För övrigt anser jag att det är för jävla irriterande att behöva ställa sig upp på bion hela tiden för att folk hela tiden ska passera in och ut i raderna!
Glad och lycklig satt han i en göteborgspark drickandes en folköl i solen med sina vänner.
Samtalet gled in på Västtrafik och åka kollektivt varpå min vän säger:
- Jag tjuvåker. Orkar inte köpa nytt månadskort en vecka innan semester och alla andra alternativ är dyrare än månadskortet. Sjukt!
- Hur vågar du, replikerade en annan vän. Kostar ju fan 1200 om man åker dit. Farligt att chansa.
- Äsch jag har koll, sa min vän. Sitter med tummen på mobilen för att kunna skicka en sms-biljett i fall det blir kontroll. Då hinner jag få ett kvitto innan de hinner fram till mig.
- Men du måste ha fått kvittot före du kliver på. De kollar klockslaget. Och inte alltid kvittot kommer direkt...
- Äh, det orkar dem aldrig. Det är idiotsäkert.
Timman går och min vän sätter sig på vagnen varpå det, naturligvis, blir kontroll. En civil sådan.
Mitt emellan två hållplatser stormar fem civilklädda människor upp från sina platser och kräver färdkvitto. Som en dåre trycker min kompis febrilt på skickaknappen på mobilen (kod och telenummer redan förinslaget). Hinner kontrollanterna se att detta skickas nu och inte före resan? Kommer de se klockslaget? Ser de att pulsen stigit i skyarna? 1200 spänn!! Faaaan!
Efter att ha missat skickaknappen två gånger och närapå raderat meddelandet går det till sist iväg. Sekunderna innan kvittot anländer känns som år och precis när kontrollanten kommer fram kommer det.
- Här, titta. Jag har betalt via mobil!
Kontrollanten tittar misstänkt på min vän och sedan på mobilen. Han rynkar pannan tar mobilen i sin hand och rådfrågar sin kollega.
- Okej, tack tack, säger han och går vidare.
Kvar i vagnen sitter en nervös, stirrig, skakig men lycklig kille över uteblivna böter....
För övrigt anser jag att det är för jävla irriterande att behöva ställa sig upp på bion hela tiden för att folk hela tiden ska passera in och ut i raderna!
lördag 4 juli 2009
Ute med jobbet
..och inte var som helst, utan på min chefs sommarställe utanför Marstrand. Och jag kan bara säga att gubben har pengar. Kopiösa mängder flis dessutom. Och åh så vackert det var. Sommarpalatset var två våningar stort och naturligtvis beläget med utsikt mot havet. Förutom vardagsrummet fanns en nedervåning med tre sovrum, en altan och en terass samt ett uthus med bastu och självklart fetaste båten vid en egen minisandstrand. Helt skyddat från omvärlden. Got to love it!
Efter några fördrinkar och snittar blev det båtfärd och iväg till Marstrand där vi åt på restaurang och drack gott vin. Sen båthämtning och tillbaka till sommarstugan för att tyvärr åka hemåt igen.
Hur som helst - En fantastisk sommarkväll som på många sätt karaktäriserade den svenska sommaren från sin bästa sida. Enda problemet var väl att man var där utan sina närmsta vänner. Sicken fest vi hade fått skåda då!
Au revoir!
onsdag 1 juli 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)