Världen är sjuk

När man bryr sig en massa så gör ingen annan det.
Men..
När man själv inte bryr sig. Då jälvar ringer hela världen på dörren.

Varför är det så?

Sanningen om Göteborg

På tal om de upprörda rop som hördes efter min referens om Götet som Sveriges baksida!
Jag har knäckt koden. Den om Göte-la-borg alltså. Min nuvarande hemstad.
Facit: Vi bor i ett kvinnosköte!
Så är det! Vi är alla fjollor!

Göteborg, eller Västkusten, är kallt, fuktigt, regning, blåsigt och allmänt vått. Vad kan man då annars dra för slutsatser? Jo mina! Herregud, du behöver ju inte gå till Feskekörka. Det luktar fisk över hela stan ändå! Här bor en massa sydlänningar som inte drar sig för att håna oss norrlänningar om att vi är bönder. De skulle bara veta vilka östrogen-barn de själva är!

Tacka vet jag kalla, hårda, torra Norrland. Götets raka motsats. Den manliga delen av världen! Det ultimata stället att bo på för oss män och en passning till Packe som tyckte vi skulle dela upp landet så att kvinnorna bor på en sida och männen den andra. Där har du gränserna!

Till sist: Alla rensar fisk i Göteborg!

Snö

Häromdagen snöade det och i helgen sägs det komma mer snö. Jag fullkomligt älskar årets första snöflingor och kyla. Det hela tar mig tillbaka till min snörika barndom och den lite torrare, ljusgivande, kylan gör mig helt klart piggare och gladare.
Ni som såg mig på min promenad genom Majorna i torsdags såg en lycklig man med ett leende på läpparna. En man som med en tår i ögonvrån (nästan) välkomnade vintern!

Nu blir det sällan så att snön stannar kvar här på Sveriges baksida. Istället får vi vatten och fukt. Rejält av det! Och jag har aldrig varit ett fan av långa vintrar. Men lika fullt är den första känslan oslagbar.

Jag kommer ihåg då vi som barn lekte på snömassorna. Mestadels Jag, Nils, Lars och Fredrik hade herre på täppan, byggde kojor, hoppade från hustak, snöbollskriga, spelade hockey, åkte skidor (hellre än bra) och drömde om att köra skoter. Den tiden får vi aldrig igen pojkar!

Filosofisk som jag är så brukade jag ligga still på vårt snöfyllda hustak som man ibland kunde kliva rakt upp på för att snövallen utanför var så hög. Där tog jag emot de dalande snöflingorna i mitt ansikte medan de fortsatte falla från ingenstans i all evighet från den vidsträckta och öppna stjärnhimlen. En otroligt vacker syn som får en att tänka efter både en och två gånger.
Sedan växte vi lite till och Fredrik lärde oss om rymdvarelser och att de ibland spanade på oss och kunde kidnappa människor. Då blev det inte lika kul längre...tack Frepp!

Tror bestämt jag har haft världens bästa uppväxt! Mitt i den finaste natur jag tagit för givet i alla dessa år men som jag nu inser inte går att få tag på längre... Var rädd om de minnena ni har!

Kungen över alla är....

Eller åtminstone på god väg. Damn, va träningsflitig jag blivit!
Ni som inte gillar orgier i självskryt, sluta läs ungefär här...

Sedan jag bytte träningsprogram (tack Pontus) så har resultaten inte låtit vänta på sig. Det kanske inte syns så mycket på en sliten kropp men oj vad det går framåt på andra håll. På gymmet orkar jag maaaaassoooor mer och i löparspåret plockar jag inte bara sekunder, utan minuter. Får jag bara förbli skadefri så ska jag fan lätt under två timmar på Gbg-varvet! Och ta mig tusan om jag inte ska ge mig på En Svensk Klassiker en gång till...*fingrar i kors*

Dock är jag nog på allvar i precis så god form som jag var när jag gjorde Klassikern och det känns hur jävla bra som helst! Nu ska bara allt stressrelaterat bort också...

Tandläkaren

Det finns en flicka som jag går till ibland
Hon tycker om mig för jag betalar vad jag kan
I hennes ögon finns en längtan efter mera
Så jag stannar i hennes fälla för jag är ju hennes inkomstkälla

Kom, så länge borren går
Kom så länge lagningen finns kvar
Imorrn är allt försvunnet
Imorgon är en fattig dag

Älskar tandläkaren....bläääää

Efter regn kommer solsken

Efter den jobbiga dagen i onsdags har det bara gått uppåt. Och tacka för det. Man kan ju inte vara nära döden varje dag. *puh*.
Stora förändringar är i vilket fall på väg att träda i kraft med start om en månad. Vilka märker ni vad det lider men helt klart är att vardagstristessen kommer brytas.

Helgen har annars varit kanon. I fredags var det After Work på agendan. Jag, Packe, Peder och Andreas käkade stans kanske godaste Tacobuffé på stans kanske sunkigaste ställe innan vi fick för oss att gå till sunkställe numero due - Kellys i Masthugget. Där väntade Micke och sunkvarning i all är men hey, det är ju sällskapet som gör det!

Efteråt tyckte jag och Andreas att det var en bra idé att terrorisera den stackars tjejen på Time-butiken. Med chips, mellanöl och en korv i handen drog vi roliga historier för henne, sjöng några trudelutter men allt vi fick tillbaka var sura miner. Otack är världens lön!
Nästa projekt blev att väcka Lars till liv. Han tyckte dock det var roligare att diskutera med oss så jag somnade i brist på annat medan Andreas roade sig med att skruva ur alla mina glödlampor och sprida CD-singlar över lägenheten.

Igår lördag stod finmiddag, vin och samtal på agendan vilket var mycket trevligt och idag laddar jag för kaffe, schack och kanske fotboll.
Helgrapport över, check!

Avslutar med en drygt ett år gammal bild (om inte äldre?) från Nivå där någon fångade oss med kameran. Snart får det vara dags igen!

Ibland vill man inte gärna gå in fastän regnet öser ner Ibland vill man heller sitta kvar och skratta högt där döden ser
- Jakob Hellman, Vackert väder -

Helvetesdagen

Idag har varit dagen då det mesta gått fel. Rejält också...
Enligt sann kvällstidningsanda ska man börja med det mest läsvärda först men magasinjournalist som jag är så tar jag det i kronologisk ordning.

Dagen började med att åka till jobbet för att märka att inte mycket stod rätt till. Ett företag kom till konferens med en sisådär 20 pers. extra än vad de uppgett. En bagatell enligt kunden, ett jävla kånkande med bord och stolar enligt mig.
Nästa kund fick inte igång internet eller ens en skarp bild från projektorn. 120 övertalningsförsök och 2,5 miljoner bevisande åtgärder med extra datorer och projektorbyte insåg kärringen att det var hennes dator det var fel på.
Den tredje kunden dök bara upp utan att vara anmäld. Det var nämligen en bugg i vårt dataprogram som på ett skämtsamt sätt gömt bokningen för omvärlden. Kalabaliken vad vi skulle göra av de oväntade gästerna var hysterisk kul innan vi löste problemet...not!
Mitt i detta kommer också de vanliga, reguljära kunderna plus att telefonen ringer i ett. Nästa veckas kunder ringer för att stämma av, receptionisten vill ha avlösning för att äta frukost (jo det är sant!) och min mäklare får för sig att flytta fram lägenhetsvisningen två dagar.

Det merjobb i form av ändrade bokningar och dylikt som dagen hade med sig innebar ihärdiga kontakter med köket om att cirka 20 personer mer än de räknat med dyker upp, städet att vi ändrat om i lokalerna, bokningen skall läxas upp för felen osv var inte vare sig smidigt eller skoj. Och så har vi ju bussresan hem....

Kan upp riktigt säga att jag fick mig en rejäl tankeställare tack vare resan hem. Jag och två av mina kollegor plus den enes son stod upp i bussen och pratade. En tjatade om att vi skulle sitta ner medan jag och de andra tyckte det var okej att stå för då kunde man åtminstone befinna sig på samma ställe som de andra för att vara lite social. Men påtryckningarna fortsatte och till sist satte vi oss ner för att slippa lyssna. Eller rättare sagt, började sätta oss. Alla utom jag var nog nere på rumpan helt när det sedan small...

Det enda jag kommer ihåg är att jag halvflyger/kanar längs mittgången i bussen innan det tar stopp. De andra, kollegorna, flyger in i varandra i en enda hög och hela främre delen av bussen blir en mindre krigzon i tre-fyra sekunder som alla känns som det förtioåriga kriget.
Vad hände? Hur gick det? Lever jag? Vilket sätt att sluta en redan usel arbetsdag på!
Sakta men säkert inser jag att inget är trasigt på mig och att alla andra mår bra. En personbil hade kört in i oss från sidan (gick bra där med) och jag vågar inte tänka på vad som skett om jag fortfarande stått upp helt. Förmodligen hade det inte gått lika bra...

Istället körde nu bussen bara åt sidan och sa åt alla att fortsätta med spårvagn. Något alla gjorde som om bussen bara stannat vid en hållplats. Jag och mina kollegor stannade kvar och pratade om vad som egentligen skedde, såg till att allt och alla var okej, kramade om varandra och åkte hem. Och här är jag nu.
Gissa om jag ska sitta still i lägenheten resten av kvällen...

Till mina nära och kära. Jag älskar er alla! Och ta hand om mig.
Var nu andra gången på bara ett år det höll på att gå illa (ramlade ju nästan ut från ett fönster på våning 12 på Gothia, remember).

Tur att det finns lite positiva saker att se fram emot en dag som denna iallafall...

Helgens bästa...

..var helt klart två spårvagnshistorier.

Den första utspelade sig på väg till förfest. Jag sitter själv i mittenvagnen, en alkis sitter och sover på andra sidan gången. Och vi stannar på Järntorget.
Där kliver det på en äldre herre med basker, glasögon, långrock, kofta och skjorta. Sakta men säkert stapplar han sig fram med hjälp av käpp. Fyllot vaknar till av ljudet och stirrar på gubben tills han bryter ut på klingande göteborgska:
- Dö, du ha blitt moooodeerrrrrn!
Stor humor!

Skojighet nummer två är på väg till festen. Jag och Packe sitter i vagnen och ringer videosamtal till Peder och Andreas som fått för sig att klä ut sig till Kiss. Tanten bakom oss i vagnen tittar över våra axlar och fnissar högt.
- Tur att mina barn är vuxna.
Jag börjar skratta hysteriskt och tillägger att Peder faktiskt är 35 (snart).
- Oj, då kanske han kan dejta min dotter? säger tanten och tar fram sin mobil för att visa bild på dottern.
- Hon vill ha en ritktig man!
(Varför nu Peder, utklädd till Paul Stanley skulle vara det...)

Vi håller upp mobilerna mot varandra så att Peder ska se dottern som är 29. Sedan hör man en röst från ena telefonen:
- Oj, är det hennes dotter? Får jag dejta henne?
Tanten fnissar och säger kanske samtidigt som hon får Peders nummer, tackar för sig och kliver av medan jag och Packe åker vidare som om inget hänt.

Vilka underbara människor det faktiskt finns!